Framme:D
 Datum: 2009-07-07 Tid: 00:18:45 Kategori:Norrbotten i mitt hjärta Direktlänk Kommentarer: [1] Kommentarer
...efter många om och men landade jag tillslut.

Flyg Kristianstad-Stockholm: piece of cake.

Men flyget från Stockholm-Luleå: jobbig.
Hamnade såklart i mitten av ett tre-säte med en georgeus brud till höger om mig och en ung kille till vänster. Eftersom jag sovit ca 3 timmar natten till idag var jag dödstrött och kunde knappt hålla ögonen öppna. Huvudet landar bakåt och jag somnar instantly. Vaknar efter x-antal minuter av att jag själv snarkar (!!!!)
Hahaha... Huvudet stiger i ett ryck, jag tittar mig panikartat omkring och torkar bort eventuellt dreggelmys från mungipan. *Åh-nej-vad-pinsamt-jag-tror-jag-dör-och-jag-som-inte-ens-snarkar-i-vanliga-fall!* Lika bra att somna om. Jag kan ju inte sitta här i en timme och skämmas ögonen ur mig. Somnar om och försöker verkligen (så mycket som man nu kan, när man sover) att inte snarka. -Istället vaknar jag, vad som känns som, en gång var femte sekund av att jag rycker tillbaka med huvudet då det fallit huvudstupa (<-haha) framåt. Dessutom vet jag hur jävla invalid man ser ut när man somnar sittandes.
Jag säger bara en sak: Sexigt.


Buss Luleå-Gälivare: Jobbigast
Står i en alldeles för lång kö till en alldeles för liten buss. Anar det värsta. Betalar överpris för att sedan sätta mig till ro och hoppas till tusen att jag får sitta själv. Näää. Sällskap. Däremot hade jag tur att det var av en trevlig kvinna och inte en svettande gubbe. Men vad hjälper det när de klibbiga gubbarna finns överallt omkring mig? Stinker av svett varvat med fisar. Andra människors äckliga äggmökar. Huuuua.
Dessutom renoveras vägen på en sträcka av ca 5 mil. Och med tanke på att bussen kör i 60 km/h innebär det att man får sitta ihopklämd och skakas i ca en timme.

-Men så tillslut börjar vi närma oss. Efter 14 timmar på resande fot börjar jag le igen. Tillslut känner jag såväl igen skogarna kring Mäntis, Hakkas, Aitik, Nunnisparken och se där: Dundret. Och "Välkommen till Gällivare-skylten" 
     När bussen stannar på min slutdestination, är jag well shaken-not sturbed men blir väl mottagen med öppna armar och kött och potatis. :D
Precis som det skall vara... <3


På resande fot med tusen tankar
 Datum: 2009-07-06 Tid: 08:39:19 Kategori:Norrbotten i mitt hjärta Direktlänk Kommentarer: [0] Kommentarer
Hej igen och återigen förlåt för att jag är dålig på att uppdatera.
Men ni veet. Det e ju sommar och varit kanonväder. Då vill man ju inte gärna sitta vid dumburk nr 2:P Dessutom har nätet strulat hemma, så inte så mycket att göra.


Just nu sitter jag på mitt älskade Arlanda igen. Det är verkligen av skräckblandad förtjusning man lullar på här i väntan på nästa plan. But i kind of like it:) Roligt och snobbigt folk om vartannat.
Jag är 1/3 framme mot Gällivare och ma pere et sa famille. Eller alla möjliga familjer är det faktiskt nu för tiden. 3 st för att vara exakt. Men ser riktigt fram emot att få träffa lilla Lowe igen och Ella som jag aldrig sett utanför magen:) och systrarna grus a.k.a Agnes och Frida som i mina ögon växer upp alldeles för fort:P Johanna och Ante, Maggie, Fammo och så klart lilla pappsen. Honom har jag saknat på sistone minsann. (Ingen glömd? hmmmm)

Är ändå ett halvår sedan jag var uppe sist. Mkt hinner hända.
-Jag har hunnit "flytta" till Spanien och tillbaka. Bott i tre st lägenheter, jag och Björn har gått i vågor men hunnit besluta oss för att inte sticka ut och resa utan börja kika på hus istället, jag har hunnit bli brun som en pepparkaka och tjockare av ngt liknande. haha.

men ska bli sköönt o komma upp till skogarna och bara va'.

Kram på er och hoppas ni har en fin sommar än så länge:D


Älskade glesbygd, älskade Mäntis.
 Datum: 2009-02-06 Tid: 13:00:10 Kategori:Norrbotten i mitt hjärta Direktlänk Kommentarer: [6] Kommentarer
Igårkväll sågs Uppdrag granskning på svt1 om "Det övergivna Sverige".

Det handlade om glesbygden i Norrbotten. Jag kände igen nästan alla ortnamn som nämndes och visades... och även om jag inte varit i alla byarna var alla drag karetaristiska för Norrland, Norrbotten, Lappland... mitt hem.
Jag är sist född i Mäntyvaara. Den lilla byn på, idag, ca 20 invånare, som under det gågna året dessvärre blivit känt för mindre smickrande nyheter om Carolinefallet. Men trots att fallet om Caroline är fruktansvärt, så får man inte etticketera lilla Mäntis till en plats som förknippas med mord.

När jag kommer "hem" till Gällivare [ca 20 000 invånare] räknar jag minuterna tills vi skall åka till stugan (pappas) i Mäntywaara. Där finns lugnet, minnerna, farmor, himlen.
   det första vi gör när vi kommer till byn brukar vara att åka upp till 'fammo' som med sina närmare 90 år fortfarande väntar med bordet dukat och brakmiddag på spisen. Det bästa med byn är att ingenting förändras... hos fammo smakar maten alltid lika gott, alltid lika hemlagad och fotografierna hänger på precis samma plats som när jag var där sist, ett halvår innan. Efter maten går jag ut för att ta en cigg på bron*1 och slås fortfarande av hur nära himlen känns.
Farmor har gett mig himlen. En klar kväll i mäntis kan spenderas liggandes på rygg och titta på stjärnorna i timtal. [och har man tur får man kanske tom se norrsken
  
nere i stugan packar jag upp väskan i mitt och Johannas gamla lekrum, som idag bebos av lillasyster Agnes. och där väntar han fortfarande... Dumbo.  min elefant från små år. sitter alltid lika troget och väntar på mig i hyllan.




Karektäristiskt om byn:
*Här knackas det inte. Vill man hälsa på någon öppnar man dörren och ger ifrån sig ett här-kommer-vi-hallå. Därefter, om inte kaffet redan bubblar i perkulatorn *2, sätter man på det själv. Kaka/ torkat renkött letar man fram i kylen samtidigt som man pratar på om mårdfällor och älg/björnspår efter skoterleden.
*Träffar man någon efter skoterlede eller vid pimplingen *3 på isen är det snarare lag än undantag att man stannar och pratar med personen man möter. Även om man aldrig någonsin träffat honom/henne. Även här är samtalsämnerna i princip desamma.
*Går något sönder eller man kör fast med skotern/traktorn/fyrhjulingen slår man en pling och kan vara säker på att det alltid kommer någon för att hjälpa en.

I princip: alla känner alla, ven om man inte gör det och alla är alltid hjälpsamma och trevliga. Oavsett ålder/kön. Däremot är ju konservatismen hög på vissa områden som rör lika rättigheter [läs hbt-rättigheter] som kan göra mig upprörd, men det har inte med inskränkhet eller enkelspårighet att göra. Det handlar helt enkelt om att man inte upplever så mkt mer än sin lilla by och det som visas på tv.

Hur som helst. Tillbaka till Uppdrag granskning. Även om syftet med dokumentären var att det är sorgligt att glesbygden håller på att dö ut [vilket det är!] så smålog jag under hela programmet. Det är så mysig sammanhållning och öppenhet i byarna och jag insåg hur mycket jag uppskattar och saknar "hemma". Dokumentären lysckades verkligen fånga detta fruktansvärt bra... För det tränade ögat åtminstonde.






Här hittar ni programmet.


"har vi råd att satsa skattepengar på att människor skall få bo var de vill?
har vi råd att låta bli?..."

Jag säger att vi har inte råd att låta bli. 1 person/kvkm i Kiruna kommun. Vägar slutar plogas, affärer stänger ner, posten slutar komma, tågen slutar stanna.
Sveriges arv kommer från just glesbygden och urbefolkningen är fortfarande bosatt i norra lappland.
Vi har inte råd att låta detta dö ut.



*1 trappan
*2 kaffebryggaren. ALLA i norrland använder sig av perkulator.
*3 pilkning

[denna gång till mina skånska vänner:P]



Nyare inlägg


Diana.
Stärkt i mim mammaroll tar jag nu på mig rollen som singel mamma och bloggar om de prövningar och glädjeämnen livet ger mig. I övrigt om träning, humor och min underbara knodd.
Välkommen in.


bloglovin